Traumatiserad varghona söker förtvivlat tvåsamhet i nattens månsken. Rädslan inom henne avspeglar sig och lägger sig som ringar på vattnet. Vatten som blir till is. Is som blir till vatten. Hon lapar i sig till sista droppen, som av kärlekstörst. I hennes hjärta bär hon en oas av drömmar. Utmattad hon blundar och lyssnar till musik av tystnad och luktar på liljekonvalj utan doft. Jag av kärlek till dig, jag ber dig stanna kvar. Jag av kärlek till dig inte vill förlora. Jag av kärlek till dig, älskar dig villkorslöst. Men du, vilsna varghona. Du sa att du av kärlek vill vara. Du sa att du av kärlek endast fått ärr. Du av kärlek lämnar inga fler tassavtryck utan tar farväl innan hon somnar och försvinner djupare till någonstans där mardrömmarna inte längre kan nå henne.
Jag ler, för jag vet att dit hon kommer blir hon älskad för den hon är.