Vackert
fallande klanger,
kyrkklockors ljud
genom höststrimlad grönska

dämpade av färden
men ändå ett bud
om samling av alla
som alltid och fordom,
men ändå kanske fåfängt idag
att kalla
som förr till gemenskap
med Gud

Nu står kyrkan långt borta
till för somligas dyrkan,
och klockringda kallelsen faller
enligt Guds ord,
som ofruktbar sådd
på hälleberg
och i ofruktsam jord

Högt över allt
drar vinden
obetänksamt kallt,
men särar ändå som i nåd
på molnens ridå,
så ljuset kan falla
ner genom grönskan
att upplysa
oss alla.