Telefonen ringer alltför sällan numera,
för att inte tala om dörrklockan, den pinglar
aldrig den heller. Iallafall väldigt sällan.
Senast det ringde på dörren, var väl ...
det var de där två kostymklädda herrarna
som erbjöd mig att delta i en gratis bibelstudiegrupp.
En av dem hade ett block och penna med sig och var
redo att kryssa i "Ja-rutan". Det var två trevliga, artiga och
välklädda män. Jag tackade vänligt nej, har fortfarande lite
dåligt samvete för mitt svar: -Tack, men jag är rätt duktig på bibelns
berättelser.
De log snällt och gick. Förundras fortfarande en aning över
att en av männen så trosvisst höll pennan så beredd att kryssa i rutan.
Han borde ju haft en viss människokunskap.
Det var väl inte första huset
de ringde på hos, antar jag.
Jag ljög, det kan jag inte riktigt komma över.
Varför kunde jag inte vänligt
sagt ett "nej tack", utan ytterligare förklaringar?

Telefonen ringer alltför sällan nuförtiden.
Förr ringde den flera gånger om dagen,
det var innan datorerna blev var
människas egendom.
Och innan mobiltelefonerna dök upp hos var och en
av oss. Nu skickar vi SMS istället.
Så gick tankarna, och medan tankarna vandrade runt
gjorde jag också det.
Jag vandrade runt och dammsög, plockade bort vissnade blomblad,
skurade toaletten och bytte gästhandduken.
- Vad håller du på med?, sa jag till mig själv.
- Visst städade du i förrgår?, fortsatte jag, frågestunden.
- Ja, det gjorde jag och det var ju föralldel ganska rent här.
Men jag kände liksom ett behov av att städa.

RIING!!
Telefonen ringer, den vanliga, den fasta telefonen. Det var inte ens
mobiltelefonen som kallade på uppmärksamhet.
-Hej, hej, det är Anna, sa en glad röst, när jag väl fick upp telefonluren.
-Hej, svarade jag medan hjärnan febrilt letade efter ledtrådar
på vem tusan denna Anna kunde vara.
Aha, en tjej som bodde i samma trappuppgång
som jag gjorde för sådär, låt säga 20 år sedan.
Men hon kunde det väl inte vara?

Jo, det kunde det!
En kvart senare var hon och hela hennes stora familj hemma hos mig.

Fyra timmar senare sitter jag i soffan, lycklig, men trött.
En sådan trevlig eftermiddag vi haft! Tänk en sådan tur att Anna
ringde mig! Så mycket vi hade haft att prata om.
Och snart skall vi träffas igen. Nu är det min tur att hälsa på hos dem.

Vilken tur att jag har ett sjätte sinne, som ibland ger sig tillkänna, så
att Anna och hennes familj kom till ett renstädat hus.

Ring!!!
Va! Nu ringer det igen.
Den här gången var den bara en telefonförsäljare.

Plingplong!!
Nu ringer det på dörren, jag ser grannen, leende därutanför.
Jo, säger grannen, vill du komma in på en kopp kaffe imorgon vid
tretiden?
"Tack gärna", svarar jag.

Sjunker i soffan igen. Tänker, telefonen och dörrklockan ringer och
pinglar väldigt ofta nu för tiden!

Men absolut inte för ofta.