Under höstmånen
När de höga björkarna
sopat himlen
efter några stormiga
oktoberdagar
klarnar allt
med en suck av lättnad
som skymning och stiltje
Månen triumferar
som guldmynt
mot mörkblå sammet,
ovärderlig
Splittrade moln
som svarta Rorschachplumpar
huserar över husen
Lysande fönster tänds
och gatlyktorna,
även de på rad
På så sätt kan vi se
vår omedelbara närhet ordnad
och önska oss den
och stå emot
vår outtalade fasa
i rollen vi har,
att just vår scen skall strykas
som onödig
och att lysmästaren släcker ner
och vi tvingas fingra på mörkret
och famla oss fram
till sist.