I natt drömde jag att jag var mormor till två små pojkar.

Barnbarnen skulle resa tusentals mil bort,
till det land där min svärson kom ifrån.

I drömmen vankade jag runt i ångest.

Jag ville inte att pojkarna skulle åka iväg.
Tänk om de skulle råka illa ut,
tänk om de där människorna var elaka människor.
Tänk om jag aldrig skulle få se mina älskade barnbarn igen.

Jag väcktes, badande i svett av min egen gråt och av mitt eget ångestskri.

Blev lättad över att det bara var en dröm, men samtidigt sorgsen över barnen.

Jag förlorade mina barnbarn.

Jag förlorade mina barnbarn, som jag visste att jag älskade,
utan att de någonsin hade funnits i verkliga livet.