en tidig morgon

som just

nu

jag går ut

i det daggvåta gräset

helt vindstilla

och

trädens fraktala grenverk har funnit

inre frid

ett par bofinkar

övar avslutande kadenser

jag går stigen

ner

mot stranden

det sjunger inom

mig

en gammal barnslig sång

balladen

om david Crocket

som

aldrig missar sitt vedermål

och bara

rider över stäpperna

david david

Crocket

-

rider hela dagen lång

jag försöker vissla

den också

men slutar snabbt då jag inser

att jag visslat falskt

varför ler jag

över mitt misslyckade försök

perfektionisten

göran?

det råder en sådan där

sällsamt

rofylld stämning i skogen som

om träden

viskade någon djup

sanning

i mitt högra öra

det

filosofiska

jag når stranden

ser ut över den svenska sjöns

spegelblanka

yta

som döljer

dom stora dunkla

djupen

tänker på hur olika vi två

är som

-

eld och vatten

ändå finns därinne

något

bortom bergen

som drar oss tillsammans

vet du?