Åke gick tankfull gatan ner. Solen stod högt på himlen och måsarna skränade kring en båt som låg och guppade på vågorna nere i hamnen. Den hade nog varit där bara någon timme. Ute till sjöss och dragit sina nät i timmar troligen. Halvfyllda med fisk nu igen, säkert. Flottan hade krympt till en handfull båtar och mindre i storlek syntes de bli också. Men en vacker dag var det. Han var på väg att möta Greta igen. Lämnandes en famn bara för att styra in stegen till nästa? Nja, hans syster Marie Antoinette bodde hos honom medan hon letade hus i trakten. Åke såg ner i rännstenen. Den var ännu lätt fuktad efter nattens ihållande regn. Men nu var molnen som bortblåsta. Han undrade var fåglarna, utöver måsarna höll hus egentligen. Åter skulle han få se hennes silhuett på avstånd. Det till halva ryggen röda och som vildvuxna håret som verkade synas redan på långt håll. Först då han kom närmare kunde han se detaljer i klädsel och... Hans tankar avbröts av tutet från en backande lastbil. Den hade varit och tömt sig på grus från någon täkt i närheten av, han försökte i minnet återkalla namnet men mindes mest att platsen låg en smula avsides till. Som närmsta granne hade de en tom hästhage, några fält som plogades hösten före och så en samling hus och en mörk skog, så långt blicken kunde nå. Borta i tankarna igen råkade han snubbla i trappan av trä, famlade efter räcket och missade det med en hårsmån. På sin väg ner hade han nog råkat trampa på en kvarglömd sko och avslutade sitt fall med bruten nacke. Borta i hörnet av Stora gatan och Kungsbacken stod väl Greta och väntade på sin nya erövring. Han låg dock död som en sten, med ena foten ännu vilande på nedersta steget av en trappa bara några hundra meter bort. Aldrig mera skulle de komma att omsluta henne, hans muskulösa armar som väl tränade och så fyllda av innerlig och hoppingivande värme.