'Som det ser ut numera, oavsett om det är på teatern, i galleriet eller på konservatoriet, råder det oavkortat en eller annan praxis. Varje försök till skoj och munterhet, flört eller möjlighet till missförstånd kommer åtminstone för viss översiktlig framtid att tas som trakasserier. Oavsett avsändare och mottagare. Även människor som har kontakt utifrån, med innevarande arbetsstyrka, kommer att behandlas strikt och professionellt. Inget tjafs eller bjäfs kommer att tillåtas. Ingen lek, inget stoj. Blott arbete, närvaro och flit. Och hör sedan.' Detta sista riktat till en lomhörd vaktmästare som bara hört valda delar av anförandet. Att det var måndagseftermiddag och dag efter helg, komplicerade saken en smula. Men fru Pettersson som börjat få litet illa syn, hade övat sig en smula genom att vända sig till dekoren, lösa huvuden och huvudlösa skyltdockor, i det att hon behövde elda upp sig en smula inför mötet med en mer levande personalstyrka. Samlade i en sal med ungefär 1.436 platser, stolar, soffor samt bänkar. Befann de sig där, väl utspridda och beredda på vilken bredsida det vara månde. Nu kunde det väl ändå vara nog? Efter hennes uppdykande, uppträdande, med yviga gester och brandliknande tal, blev det en tyst minut. Sedan började någon fnissa. Efter en blygsam start bröts fördämningen och anspänningen lös i det ena skrattet efter det andra. Som varit det nyss skedda, en del av stycket 'Den obotligt friske', från 1902.

(Möjlig fortsättning har måst utebli på grund av sjukdom. Samtliga utom fru Pettersson sjukskrev sig efter incidenten. Såväl pennan som pennskaftet, hållaren, pennvässaren och bläckhornet lämnade platsen fullständigt utmattade. Troligen en del av ett ytterst smittsamt utmattningssyndrom.)


(2017 11 16)