Det är natt.
I kölden vilar staden och vinden tillsammans.

Jag lämnar det trånga utrymmet. Hon är blond.
En mållös lek. Knappast spektakulär.
Hastigt avbruten.

Oslo finns omkring mig.

Någonstans ifrån hörs ett solo spelas.

Starkare starkare när stegen närmar sig.

Från trappans översta steg, genom kölden, tränger
duniga toner från en saxofon.
På väg mot Karl Johans neonbelysta gate.

Vad det var för musik vet jag ej.

Den petade i såren. Kanske för att läka.

Fästningen mot minnen har fallit.