T änt var lysröret under skåpet vilket innehöll porslin och glas. Undertill fanns diskbänken. Några ej ännu diskade föremål. Under diskbänken två dörrar vilkas inre rymde soppåse samt saker att ha i reserv. Som exempelvis skurhink samt diskhandskar, borstar, trasor och ett öppnat paket med små rektangulära disksvampar i två skrikiga färger. Rött och grönt. Gult och orange. Blått och vitt.

O ssian var inte hemma den dagen. Det var en varm och kvalmig fredag och han hade redan tidigt vaknat, gått upp, gjort dag, ätit frukost samt gått ut. Hade joggat ned till idrottsplatsen och sett sig omkring på vägen. Trots att det skulle bli tjugosex grader varmt på dagen och stekande sol, hade han givit sig själv ett löfte om att söka hålla disciplinen och förutsättningarna samt sin kropp i god form.

P aula fanns på plats då Ossian dök upp. Märkligt i sanning, men sådan var hon. Ville vara före alla andra, vilka dök upp en efter en som om det skulle gå att ställa klockan efter dem. Medan Ingvar inte syntes till någonstans, fast klockan blev både åtta, nio och tio. Kanske var han sjuk. Hade kanske skadat sig på vägen dit. Olga tog med sig Peder och gick tillsammans till gården Ingvar bodde vid.

P eder gjorde ingen ansats till att börja prata. Olga hade såväl kommandot som lusten att prata. Hennes röst steg och sjönk och Peder hörde på. Snacket handlade om litet av varje. Bara inte om just gossen de var på väg till. När de var framme vid porten tog Peder tag i handtaget av nylackerat trä och öppnade, släppte in Olga och sedan själv in. Med några raska steg kom de uppför trappan till högra dörren.

T ids nog skulle de ha ett svar, antog de som frimodigt. Olga tryckte vänster hands tumme mot ringklockan vid sidan om dörrens blanka handtag. Över det satt nyckelhålet till polislåsets cylinder. Undertill satt ett annat nyckelhål, oftast använt och låst även inifrån. I en förskjuten kåpa med sprint. Det var ingen som öppnade och det trängde inte heller ut några ljud från lägenheten. Olga ringde igen.

I ngenting hände. Dörren slogs inte upp på vid gavel, trots att de väntat sig det. Olga såg på Peder, som lät bli att säga något, utan bara besvarade blicken med en axelryckning. Det var som om han menade att de försökt i alla fall. Så föll hans blick på brevlådans inkast. Olga som sett huvudets och ögonens rörelse, böjde sig ned mot blecket av plåt. Hon vippade på namnskylten och tittade in i hallen.

D en långa och vackert mönstrade mattan, som i vanliga fall var prydligt utlagd i hela sin längd och platt, låg nu skrynklad och härbärgerade en kropp. Kroppen var orörlig och såg inte ut att ge ifrån sig någon rörelse i höjd med bröstkorgen. Den brukade hävas och sjunka in igen vid vart andetag. Men vad ögonen hos Olga kunde se. Ingen sådan rörelse fanns att som lägga märke till där.