Bortom skogsranden
minner det öppna havet
om att horisonten
ännu vidgar perspektivet -

tanken når skenbart
det oändliga,
men ändå bara
det ändliga,

men en outtalad längtan
syftar allt längre
som en avskjuten pil.

Lågt lysande sol,
blek i sin undergång
som oförtjänt medalj
på blå bringa -

men tallarnas pelarskuggor
talar desto mera om storhet,
likt minnen av forntida tempel -

frostvitt står gräset ödmjukt
och talar tyst
om förgängligheten.