Visst är det 'trevligt' att ha någon vid din sida?
Vid måltiderna, då du upplever andra saker, ha någon att tala med och få svar av.
Någon sorts svar.
Ett eget, exempelvis.
Antar att en människa är 'singel', för att slippa känslan av att vara ägd, kontrollerad och som 'fångad i en fälla'.
Särbo är en bra idé, i och för sig.
Och att vara 'förälskad' eller 'attraherad' eller båda dessa tillstånd.
Samtidigt, minst sagt.
Krav finns det.
De flesta är väl en sorts önskemål.
Oftast lätt som ensidiga.
Det vill säga att 'den andra' gärna får ställa upp på att vara si och så.
Bara jag kan få vara högst ombytlig själv.
Det finns fördelar och nackdelar med det mesta.
En av mina böjelser (ja, de är nog fler än en) är att jag är just en korsning mellan obestämt bestämd och selektivt pedant.
En sorts variant av ambivalens.
Bara att den uppträder 'oberäkneligt'.
Å ena sidan tycker jag nog.
Å andra sidan, är det verkligen vad jag anser?
Och hur länge?
Tre minuter, tre timmar, dagar eller veckor?
Tänk om även 'andra' har det så med.
Eller är de antingen 'egensinniga' eller 'fyrkantiga' för jämnan?
Själv är jag nog 'svår' att leva med.
Men är inte 'alla' det?
Det bästa vore nog om jag kunde få stå vid rodret och 'diktera villkoren'.
Vilka de nu är.
Går det verkligen att 'ha en ram' att gå efter i det stora hela?
Två självständiga, uppväxta och självgående individer.
Borde kunna 'ha ett liv tillsammans'.
Jaja, jag vet.
Jag tror i alla fall att jag vet.
Det är bara det att 'även om jag tror mig veta' något om hur att leva.
Lever jag därför också så?
Och om jag så gjorde.
De 'andra' kan ju vara 'oregerliga' eller 'som barn'.
Knepigt att leva, minst sagt.
Tänk om en annan skulle 'ta och sova på saken'?
Det har jag haft tid att göra rätt många nätter redan?
Det kan du ju ha rätt i, att invända med.
Å andra sidan...