När jag var liten,
jag var nog tre, fyra
eller kanske fem.

Jag var så liten att jag
inte riktigt hade förstått
det där med jul än.

En dag i december
gick mor ut på logen och
hämtade in sädesax,
sedan plockade hon fram
stanniolpapper i vackra färger.

Jag vet inte varifrån hon fått
de där fina papperen,
kanske var det sparade kolapapper.

Sen klädde vi varje sädeskorn
i olika färger.
Det blev så vackert!

Jag minns hur mitt hjärta
blev varmt av glädje, och ett skratt
bubblade upp genom hela min kropp,
utan att jag kunde styra det.

Sen, långt, långt senare, när jag var vuxen,
tog jag upp det här fina barndomsminnet
med mor.
Hon kunde inte minnas det.
Hon sa, att vi aldrig hade haft veteax ute på logen.

Jag vet att det har hänt.
Jag vet att jag har varit med om det.
Ett sådant minne går inte att hitta på.
Det är alldeles för tydligt bevarat för att
endast vara fantasi.

Jag kan plocka fram känslan när jag vill.