Tystnaden ger en känsla av att befinna sig
i en kyrka, en sakral helig känsla
jag hör bara andetagen
tankar fjärilar i mitt bröst,
stillheten vandrar runt bland träden
höga granstammar sida invid
Känslan att
befinna sig i en livmoder
en omslutande famn är,
allt stillnar även tiden
allt är konserverat, overkligt
De kala stammarna runt mig, framför mig
bakom mig, en grupp soldater i givakt
väldiga höghus betraktar mig,
intränglingen som stör deras sömn
Min blick vandrar uppför höjderna,
där barrklädda grenar bildar tak
mot solen, regnet, snön och stormen
På den mossklädda gamla grusvägen
oanvänd säkert i 50 år,
ser himlen mitt jag och där ovanför
den smala slingrande vägen,
himlens blåa öga
Solen penslar svagt ljus över mig
där jag ser,
gammelskogen
den vandrande tiden
mänsklighetens villkor
fysiskt slit och släp
för att bärga livet, familjen och sig själv
Vägarna krokiga runt de steniga
gärdsgårdarna,
som ligger som mossiga monument
längs vägens vänstra sida. På den högra
sluttar vägen brant utför
mot stenar, mossor och skymning
Vägen byggdes runt de små gårdarnas
villkor, rester av beteshagar skymtar
i dunklet under utspända kala grenar
Där i dunklet skapas trolldom
och andeväsen
bland mossor, stenar och lavar
En och annan svamp
finner vildsvin i sin jakt på föda
Uppbökade jordiga spår, mossor och lavar
Djuren vandrar i skymningen
på den bortglömda vägen
kanske 50 meter från den nya vägsträckan
Nedfallna grenar, kottar och mossor
bildar en fjädrande matta,
ögonen följer foten står stilla kliver över
Trafiken på den intilliggande vägen hörs
ett svagt brus,
så kompakt är träddjungeln
Naturen återtar sakta, det människan förlorat