I södra Sverige finns ett stort vattendrag, som på sin
långa väg ut till havet rinner igenom en liten stad.
Varje vår brukade vattendraget växa till en
brummande yster vårflod, men om sommaren
hände det, att den ibland nästan torkade ut. De
stora fiskarna hittade andra lekplatser, de små
gömde sig utefter flodrinken, där skuggor ruvade
under alträden.
Alldeles intill denna flod låg ett rödmålat hus,
liksom utkastad på sin tomt. Tomten var i vanliga
fall intill perfektionen välstädad, men var nu
vildvuxen och ogräset började ta över.
I köket satt två personer nära varandra vid det
avlutade furubordet.
Det var Erik och Beda, som avtecknade sig som
urklippta silhuetter
mot köksfönstret. Det spröjsade fönsterglaset var
inte lika välputsat som tidigare; och allt i köket
visade på att den kärleksfulla handen inte varit
lika flitig som förr.
De två som satt där, var fortfarande i sin
fagraste blomning, trots de grå stråna som gömde
sig i håret. Eriks hår var brunt och rufsigt.
Gestalten utstrålade en fysisk styrka, som ännu
inte var bruten. Hans ögon var urvattnat blå,
som om färgen lakats ur den sista tiden. Över
Bedas ansikte vilade en lugn yta, de gick bara
att ana det outsagda djupet därunder. En tjock
blond fläta, hastigt ihopkommen, hängde
nedtyngd över ryggen.
De satt tysta i köket med huvudena nedböjda över
ett fotoalbum. Erik strök försiktigt med sina
sträva fingrar – över fotona, som hade börjat
få hundöron och här och där syntes fläckar,
som om ett stilla regn hade fallit över korten.
Korten viskade budskap till de två, som satt
böjda över albumet.
Beda lyfte huvudet och över hennes läppar
passerade ett skälvande andetag. Sucken vandrade
genom köket och tillbaka, smög fram till mannen
intill. Han lade sin hand över hennes. Sorgen
var idag ord – och tårlös. Den hade torkat i
och blivit stum. De satt där bredvid varandra
inneslutna i sin tystnad och såg ut genom
fönstret, såg dimmans tårar rinna utefter glaset.
Natten sänkte sig över det tysta huset med de
två vid köksbordet och över ogräset som förde
en segerrik kamp mot blommorna, som stod
som orädda stridsmän, bland tistlarna i
trädgården och över de torkade smörblommorna,
som låg i tjocka lager på hyllan ovanför
fönstret.
Det var de blommorna, som plockats av ett par
barnahänder.
Beda reste sig och tände taklampan. Det varma
ljuset rörde med sina fingrar vid trasmatten,
som låg utbredd över de vitskurade golvtiljorna.
Hon böjde sig ned och rörde varsamt vid mattans
ränder och slingor.
- Titta! Det här var gossens skjorta och det här
var hans byxor.
Hon lyfte upp mattan i sin famn och gungade
den stilla fram och tillbaka.
På spisen torrkokade potatisen.
Och tystanden steg in i köket med sänkta
ögonlock.


*

Kommentarer på Trasmattan


Kozo "Jag minns texten:-"
2016-09-03
Goraxy 89 Orion "Åååå så känslig och vacker
beskrivning av Erik och Beda - Man kan ju riktigt se
dem sitta där vid köksfönstret med sitt slitna
fotoalbum och sin tysta sorg - Man blir så
gripen av bilderna du målar. Har jag läst
något liknande av dig förut eller är känslan
bara en Deja vu fenomen som kanske kommer från
en parallell värld?"
2018-09-03
ULJO "Underbar text"
2016-09-03
Sannerligen säger jag eder G
"varför vara elak mot den som inte mår bra
ingen går torrskodd genom stormen, en dag
behöver I själv antidepressiva !"