Eva suckade och tittade på Mia som satt mitt
emot henne i en fåtölj. Mias näsa lyste som ett
stoppljus och ögonen svämmade över hela tiden.
Ögonen började se ut som springor. Hon nappade
åt sig kartongen med pappersnäsdukar Eva hade
ställt framför henne. Tog en näsduk och fräste
ljudligt, kramade ihop näsduken till en hård boll.
Eva pekade på papperskorgen, som hon
förtänksamt ställt bredvid Mia.
"Att vara förälder är svårt och att veta vad som
är bäst för barnen är ju helt omöjligt. Och barn är
ju barn livet ut, fast de är vuxna. Jag är inte proffs
på det där med barn, har ju inga." Eva skruvade
besvärat på sig där hon satt i soffan mitt emot Mia.
Mia tittade upp och suckade, medan hon kramade
på en bunt papper, som hon tryckte mot sig. Som
om hon höll i en livboj.
"Vad är det du håller i?" Eva sträckte sig mot Mia,
som värjde sig och la pappersbunten mot bröstet.
"Det är våra breev."
"Berätta från början igen, helst utan avbrott, så
jag hänger med."
"Jo, vi har ju haft kontakt via nätet länge men så
strulade det till sig. Jag klappade ihop och han också.
Sen missförstod vi varann och det blev värre."
Där tog Mias luft slut, hon andades tungt. "Nu när
vi kommit varann nära igen, så la sig...i. "Mia
mumlade tyst. "De tycker jag är..."
Eva ljusnade, hon förstod halvkväden visa och
nickade. "Aha, jag känner igen." Hon knäppte med
fingrarna och blev sittande tyst en stund. Plötsligt
var det som det var igår, när hon förtvivlad hörde
på vad...Så var hon tillbaka i nuet igen.
Mia vände sitt rödflammiga ansikte mot Eva.
"Gör du?" Hennes röst steg med en oktav - rösten
var plötsligt hoppfull.
"Ja, hände mig också. Min mamma ringde min
kille jag hade sällskap med och sa hemska saker.
Så pinsamt, glömmer det aldrig! Så det känns
värre för honom, än för dig, tänk på det!"
Eva sträckte sig mot Mia och gav henne en
tröstande kram.
"Det är tråkigt att inte föräldrar inser vad de gör,
när de lägger sig i barnens liv. Och att de dessutom
går till såna ytterligheter att de gör allt för att
förstöra och skilja lööövet från trädet." Eva suckade.
Det värkte i hjärtat, för de bådas skull. "Kom nu,
vi går på kondis och tar en fika.

"Vi tänker goda tankar båda två, så han känner
dem", sa Eva och öppnade dörren för Mia.