Det är inte mycket till sång, som en skata har och man måste vara en kännare för att ens förstå att det är frågan om sång - det man hör, när det knastrar, gnisslar och skrapar från den långstjärtade svartvita fågeln.
Och nu var jag verkligt glad för min kännedom om den ornitoligiska världen. Jag blev tillochmed upprymd, när gnisslet och knastret nådde mig från buskaget.

"Härligt!" sa jag faktiskt högt för mig själv. "Du sjunger, kära skata, i detta djävla väder. Du ger mig mod och hopp. Fortsätt bara!"
Och jag pulsade på i snön, drog luvan tätare och längre ner över öronen. Hukade mig mot kulingen, som vräkte ett ymnigt flimrande blötsnöfall över oss.

"Sjung på du, kära skata! Du lockar fram våren i mig. Gnissla, skrapa, sjung! Jag lyssnar. Njuter budskapet".