Det var kväll. Mulet. Mörkt. Två decimeter blötsnö låg över landskapet, som nu tog emot ytterligare en dos nederbörd.
Den något äldre herren hade kört på svårframkomliga vägar och stannat där den såkallade civilisationen såg ut att upphöra. Han befann sig där vägen tog slut. Och nu lastade han sin skottkärra med matkassar och sina båda klarinetter.
Det diffusa ljuset från människornas alla lampor i närområdet och från mer avlägsna trakter fångades upp av molnen och reflekterades ner mot marken. "Man behöver ingen ficklampa", tänkte mannen och började gå.
I backen upp genom den lilla talldungen blev det tungt för honom. "Jag borde haft en släde eller pulka", mumlade han. "Skottkärror är inte lämpade för sån't här".
Men han stretade vidare. Det gick ändå hyggligt. Han avlägsnade sig från civilisationen allt mer och när han var framme vid bostaden, hade han tillryggalagt tre fotvandringsminuter från den moderna världen.
"Så varmt och skönt du har det för oss här i stugan", sa han till sin hustru, när han fullastad klev över tröskeln. "Och så fint det brinner i kaminen!"
"Jovisst!" svarade hustrun. "Välkommen hem. Var det besvärligt för dig på vägarna?"
Och han såg sin hustru ligga i lässoffan. Hon tindrade med ögonen.