Sträcker mig mot ljuset, det andas närhet. Någon hugger ved
utanför. Läser blomma och fågel, solgata och himmel. Men
boken på bordet vilar utan att se. Genom allt levande söker du.
Du vidrör trädkronornas nakna skönhet. Någon talar i sömnen.
Annars andas tystnad. Det enda som är. Jordens tystnad, ett
silvrigt ljus, minnet från Skapelsen. Då livet varde. Genomsyrat
av glöden från rymdstormarnas grus, elden som brinner.
Någon träder in i overkligheten. Blåser på en panflöjt, fyra toner
vind, en droppe ljus. Och så som en ljuslåga står du där.

Liksom havet som återvänder från någon avlägsen kust.
Som alltid.