Försök inte närma dig mina igentrampade fotspår
i oförstörd lagun.
Sårbar jag var innan duvornas flykt över horisonten.
Dess vingslag av nyvunnen frihet, ett eko av tystnad ger jag tillbaka till livet och jag tvivlar inte längre över min förundran av solskenet, passionen, längtan och närhet.
Som blixten som träffat mitt väderbitna hjärta som vinden rivit sönder.
Så som det tär när din blick möter min och jag inser att skuggan av
den du lät mig bli som formad drivved i dina händer.
De tårar som föll för dig.
Aldrig mer. Aldrig mer.