Stenplockerskan, den äldre

nedåtböjd rygg, hulkande tyst själagråt

vadande utmed strandens vildvuxna bryn

den grova kjolen blöt och tung, slickad tätt kring

blåfrusna nakna fötter och ben

i tidigt vårvattens isande kyla

med den slitna korgens flätade botten

fylld av livets vedermödor...

"...glänsande små kantiga, lite vassa

och smekande lena runda, mörka matta,

stora ljusa, några ganska tunga att bära,

andra lätta, fina vackra ljuvliga och så de, 

de som ingen egentligen vill ha"

Stenplockerskan, den äldre

vadande utmed strandens vildvuxna bryn

bärande livets alla vedermödor

ryggen krokig, tyngd av sin börda

men plötsligt stannar den gamla till

vid åsynen av den lilla

och nordanvinden

viskar...

"De oslipade är allra vackrast, de som ännu ej 

älskats av vågorna"