Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Himmelriket

Himmelriket

Här i natt vandrar Olof omkring bland Gamla Stans gränder
Rädd för något men vet inte vad –
Alla gränder ligger öde hörs inte ett knysst
Det enda han hör är hans egna fotsteg och bilarna på Skeppsbron som kör förbi
Men Olof känner sig rädd
Han går ned till vattnet och plötsligt får han nyckeln:
Allt som inte är i sitt rätta element är utsatt för livsfara.
Poetens uppgift är att göra allt till sitt rätta element
I havet simmar han, i luften andas han
På marken går han, i skyn ser han.
Han behöver inte trivas där för det, men gör inget motstånd –
Hamnar han i vattnet, simmar han.



Universum ska bli hans hemvist, natten hans bo
I trötthet ska han leva trivas och bo
Hans dikter ska för alltid vara
Liksom han själv, lugn vart han än gå.



”Det är jag som är han” tänkte Olof, ”vart jag än ska komma ska jag göra det till mitt –
Inte igenom att erövra och härja fritt, varje ansikte ska bli mitt – varje ord
För är detta Gud?, aldrig rädd, utan kämpande
I lä som lo.
Min blick ska vandra över varje annan – mitt hjärta slå –
Soluppgången är min och sorgen också.

Problemet med människor är att de aldrig gör något till sitt
Utan säger ”bara det som jag har är mitt!”
De tänker att sjukdom bara är nåt som blir spritt.
Allting har olika värde ingenting är detsamma
En soluppgång är skön och giftig är gamman
Men då vi trots allt i dessa finner samma ro – en ro bortom ord
Känner vi allt liksom vi tänker varje ord
Vi vet att gamman är giftig och undviker att svälja den glupskt
Vi känner vår själs soluppgång nära,
Och vaknar på studs.



Men vi böjer oss inte för gamman, ej heller för soluppgången skön
Vart helst vi vandrar finner vi vår jämlike
och detta blir vårt himmelrike.




Bunden vers (Sonett) av Marcus Beijar Mellin
Läst 47 gånger
Publicerad 2018-03-06 22:20



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Marcus Beijar Mellin
Marcus Beijar Mellin

Senast publicerade
Ljus och mörker
Himmelriket
* Se alla