men då

väntade jag ingen som

jag alltid hade

in

väntat

och sedan den virvlande

vinterstorm

kom

vågorna som

sköljer bort floder av ensamhetens

flödande

gråt

kom nu

kommer du på

den stenlagda gången

brinnande

het

längtande väntar jag utan

att ens försöka

stämma

ner

de flammande

lågorna

avblåst eldupphör

öppnar dörren ställer mig på trappan

väntar ingen

som

vanligt stiger jag ner och ut

genom dessa eviga

tomrum

ler

ingen läcka blev stor nog att förtätas

inifrån

men om våren de

åren

var jag den sista av de sista som hälsade

för sista gången

good bye