Mot kvällen gick vi upp mot det närbelägna berget, det var vindstilla och hennes halmgula hår doftade nytvättat. På vägen berättade jag om hopiindianernas urgamla profetiska undervisning om den kommande reningen av jorden & människosinnet, destruktionen genom ankomsten av en mytisk röd Kachina och naturhushållningens enorma betydelse då infrastrukturerna slås ut. Hon talade sällan men log instämmande ibland och lät mig glänsa med mina ytliga, från nätet inhämtade kunskaper. Hon verkade aldrig ha något behov att exponera sin kunnighet i likhet med mig. Kanske hon inte visste något eller kanske hon redan visste allt? Den sista sträckan upp mot den skogbevuxna bergskammen var så brant och full av skrevor att vi måste använda både händer och fötter för att ta oss upp. Men väl uppe på toppen var utsikten över odlingarna och det lilla villasamhället andlöst bedårande vackert. Jag trevade efter hennes hand och hon vände sig leende mot mig. ”Jag vet inte om jag egentligen är kristen” sade hon ”och andlighet begriper jag mig inte på, men jag tror på Jesus och han är den enda fasta punkten i min värld som för övrigt tycks bestå mest av illusioner och drömmar.” Jag hade tänkt fråga hur hon kunde vara så säker på att Jesus inte bara var en mytfigur men det fanns någonting skört över henne som förbjöd mig ställa fler frågor. ”Jag förstår dig” svarade jag helt kort medan vi betraktade en grupp änder som flög förbi ner mot kusten. Med ens antog himlen en olycksbådande rödviolett färgton och det började snabbt mörkna. Sedan flammade himlen upp av brinnande meteoriter som föll mot jorden och det hördes kraftiga krevader av större bumlingar som exploderade i atmosfären. Andra nådde marken som skalv under oss. Jag drog instinktivt henne tätt mot min kropp och allt dränktes plötsligt i ett bländande vitt sken.