Som barn
var jag en tid
en himlaskådare,
som tyckte molnen
talade skriftligt
och bildligt,

och jag läste noga
och tog till vara
det märkliga
och underbara.

I detta en förnuftig fara,
så
med ålderns rätt
har jag förstås inträtt
i min egen blindhet
vad gäller barnaögd syn
och klarsyn.

Men ibland förbarmar
sig skyn,
och jag ser tacksamt
så mycket mer
än vad den
vardagliga klokheten
ger.

Då faller jag
nerför stupet
som vore det upp
på djupet,
förnyad.