Vill jag höra 'allt om kriget'. Som i en lätt halv-
dokumentär form och sittandes bitandes på
naglarna vill jag bli sittande som på balkong
eller i parkett. Ensam eller omgiven av främlingar

i mörkret som i biografen. Det kan vara som
en radiopjäs från 1956. Bara känslan är som
att befinna sig hopkrupen uppe i en tall, skymd
för vart tränat öga och ej angripen av stora

fåglar, skyddande sitt revir eller bo. Någonstans
i början av ett krig någonstans i världen, är rapporter
ofta som uppförstorade gräl mellan grannar. Hörda
genom väggen, sedan på gatan, stående i trappan,

till ett slags privat helvete. Efter ett slag ebbar det
gärna ut. Men rent historiskt, i ett slags efteråt,
älskar människor att vältra sig mer eller mindre
som skedda skeende. Stora som små. Om striderna

alls upphör, bara för att rapportörer som slutat att
rapportera. För Örjan och Vera är det som en sorts
levande kuliss till deras egen värld. Det är fångat
på bild och är med ljud. Långt borta från striden

och larmet ser möjliga vänner skyggt på varandra
och längtan blandas med ovisshet om de skall ses
igen och då hur, under vilka former. Under vindars
vajande fanor, i som lugna tider eller fast mer oroliga.