En novelldikt.
(inspirerad av gammal stil)
av min syster Aniger Latsev

Flickan var väl arton
Hade svart långt hår
Pojken nog blott sjutton var
Så de var vid pass unga år
När de låg där på en mark så bar

Nakna som vid födseln
Ej ett enda strå på dem mer
Ej en strumpa eller trasa
Ingen kan nog se dem skratta mer
Blott bära anblickens råa fasa

Ändå vackra i sin tvåsamhet
Där de ligger sida vid sida
Med armar och ben vitt isär
Som kryss deras kroppar bida
När skall väl någon komma förbi här?

Kärleken ställt till för dem har
Trakasserade de blev för sitt val
En flicka som har färgad hud
En pojke som är vit och helt kal
Kan en fattig pojke nånsin
Få en rik brud?

Liksom frusna i ett gyllene ögonblick
Stelnat har de nakna i sin dans
Stillnat plötsligt i bleka döden
Fick de alls någon chans
Göra nåt gott av sina svåra öden?

De älskade så som väl unga bara kan
Trevande, osäkert och blygt
Sedan mera av iver och sexuellt
Tiden har farit fram med dem drygt
Hetsat deras lust ändå spirituellt

Nu ligger de ute här i ljuset
Det gick ej tolerera deras unga lek
Den gick ju helt över styr
Människan är så sorglig och så vek
Nu i döden deras själar till sist flyr

En kan inte förneka deras sanning
Om att kärleken är blind
Ej heller samhällets ideala krav
Ej heller rasismens heliga vind
Den som sveper in människan
I sitt hav

Ett hav av negativ tolerans
Ett hav av blint hämndbegär
Inte låter jag min son
Lägras av den flickan där
Nej, ej av en sådan som hon

Så rättvist de gått att möta döden
Avklädda, torterade av moralen
Lämnade som spillror på marken
Lämnade skrikandes jämmerdalen
En sommarnatt vilandes i parken