(Ophelia)


mitt hjärta är stulet

brutalt mitt öde är

mitt liv en skör tråd

dock ett litet hopp

lyser där långt bort




förresten, min Hamlet



du bestod inte provet

du hörde mitt hjärta

hur det ropte ditt namn

men du svarade ej



du kom förbi endast

med dessa förfärliga ord

gå i kloster! gå i kloster!



nåväl min prins

sen mitt hjärta

förintat är av sorg





jag skall gå jag skall gå




först bara en liten bön

min käre Hamlet

följ med en sista gång

till dammen

den ligger så ljuvt

där doftar så gott

jag vill tala med dig

sitt ned ett slag

sätt dig på min slöja

så du inte blir kall

låt mig få knyta din sko

sådär ja, (en tung hemlighet)

ta dig nu en simtur

vattnet är ljumt och lent

(Hamlet kliver ned i dammen)

sjunk nu som en sten

tillsammans med min slöja

tag min tunga hemlighet

med dig ned i djupet

så tro mig på mitt ord

att jag din älskade Ophelia

är besinningslöst bedrövad

så tunga mina steg

när jag går till din mor

för att berätta

om denna hemska olycka

hur jag inget kunde göra

blott i förtvivlan tvingas se på

hur du sjönk och sjönk

farväl min Hamlet farväl


och

sov sov sov