Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Pappas begravning

*
Pappa hade somnat in
Det fanns inget mer att göra
Gudstjänst vackra sånger
Ett stilla farväl

Första gången
var på sjukhuset
Det var så ledsamt
Sedan jag kramat
och sagt hej då

gick jag till hans rum
där vi utkämpat så mycket
Under mina besök
Där stod en papperspåse
med hans egen tröja
o svarta remsandalerna

Andra gången var
dagen före begravningen
Jag cyklade till
Kyrkogården o mötte
dödgrävaren själv
Han skulle hjälpa mig

Vi gick in i kapellet
pratade om vad som skulle ske
Han satt därute o väntade
På mig tills jag var klar

Jag gick sakta fram
till pappas kista utan lock
o dödgrävaren frågade
Om jag var okej

När han gått ut i förmaket
satte jag mig på knä
vid kistan o tittade ner
Där pappa låg under ett
Vitt täcke o kudde med spets
Iklädd en vit skjorta

Jag hade sagt till min bror
att det visst spelade roll
Han skulle haft sina
Egna kläder sin blå
skjorta sin favoritkavaj
Och den röda slipsen

Dödgrävaren hade lagt
en vit spetsduk över
ansiktet på pappa
När jag stod intill listan
tog han sakta bort den

Det var som ett mirakel
För plötsligt såg han på mig
Pappa log lite med sina
varma bruna ögon

Och då föll jag ner på knä
Jag lyfte hans iskalla arm
o lade mitt paket till honom
Under andra armen brevet
Pappa log lite och sa
Älskling jag har läst det

Jag älskar dig också
Väldigt väldigt mycket

Sedan grät jag ner i kistan
Det kom massor med tårar
På det vita täcket
och jag kunde inte sluta
Det var alla tårar jag hade
Som en flod rann det

Det fanns inget stopp
Och jag förstod
Att det var första gången
Jag mött mig själv
På riktigt om o om igen
I trettio-fyrtio minuter

Nästa dag
På begravningen i kyrkan
Stod min bror o frun
Tätt tillsammans
Och såg allvarliga ut
Jag stod på andra sidan
Ensam - pappa o jag

När jag gick tillbaka
Till min plats
Sjöng kyrkokören
Som en bro
Över mörka vatten

*






Prosa av Annie b’larsson VIP
Läst 80 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2026-11-07 07:23



Bookmark and Share


  J.Lindberg VIP
Jag har begravt både mor och far. Känner så väl igen mig i din uppgivenhet som ligger mellan raderna. En värdig text. Tack.
2026-11-07

  Jacob Sjöstrand VIP
Vare sig man vill det eller ej har man - så länge de är i livet - sina föräldrar bakom sin rygg. De kan vara som ett ok eller en tung ryggsäck; de kan också vara ett stöd och en hjälp. Oavsett finns de där, varken man vill det eller ej, en entitet, något som man fått förhålla sig till hela sitt liv. När de sedan är borta - såsom jag tolkar det i din dikt, utgående från resonemanget ovan - ställs ens inre i en ny slags dager., när de gått bort. Kanske är det då man verkligen ser sitt sanna, nakna jag, då man inte längre har någon bakom sin rygg?
Jag tycker texten var finstämd och värdig, rakt berättad och med en genomgripande ton. Den är visuell samtidigt som den griper tag i vissa existentiella komponenter. Jag får lust att lyssna på Som en bro över mörka vatten, kanske mest som träning inför...
2026-11-07
  > Nästa text
< Föregående

Annie b’larsson
Annie b’larsson VIP