Vem jag du är allt jag har nu är ingenting mer som du var då tillsammans vi drunknade i mina armarna och benen lydde ej medan våra tankar flög bort och himlen var röd ovanför där vi nakna vandrade glömskan stilla sjunkande mot natten under galaxerna roterade dofterna nattviol du stämde mig till sång i moll och i dur som om lärkträdsdungen andades oss och jorden skalv eller var det vi skälvande i varandra omslingrade varma och regnet bekom oss inte mer än kattugglans skri i de heta nätterna fanns bara du ingenting annat hade minsta betydelse och tonen vi sjöng var så hög att den intergalaktiska tomheten inom oss imploderade medan vi rann bort som en purpurflod mot havet havet havet havet havet havet havet för att aldrig mer återvända