Så möttes vi två du och jag
efter ha mött din blick och hört
dig säga bara ett ord var jag fast och
jag begrep redan då om skulle jag förlora
dig skulle jag gå under... Den hämskaste
död dö... Den med ä...

Jag sa till dig nästan direkt, förlorar jag dig får
jag SKRIKA UT, STORGRÅTA i cyberspace...
För en gift kvinna kan ju inte skrika ut sin
saknad i denna världen efter en annan man...
Då undrar ju folk vad håller hon på med...

Du sa omedelbart ALDRIG skulle jag
behöva skrika ens en gång
i CYBERSPACE...

Men jag gick under med dunder och brak
och jag hamnade i CYBERSPACE´S värsta
och svartaste hål...

Vi fick fem år tillsammans, du lärde mig hur
man skriver en sångtext... Du mailade över
alla dina texter till mig, jag skulle läsa och
tycka till... Du som var en av Sveriges
allra bästa stilister... Du bad mig om råd!
Ingen kunde KAN skriva som du... Att få
läsa vad du skrivit och tycka till det blev
ett otroligt plus för mig i mitt skrivande
jag lärde mig hur man tar ut svängarna
i skriveriet... Och jag kunde få till mina
egna texter lite bättre...

När jag fick en beställning att skriva
en text och inte kom nå´n vart i mitt
skrivande då hjärnan stod still,
orden lyste med sin frånvaro, men
pappren runt mina fötter växte stort
ibland nådde de nästan upp till
bordskanten... Då beklagade jag mig
för dig. Då gav du mig ett enda stickord
och jag var på banan igen direkt!

En dag sa du bara, allt har sin tid...
Du lämnade mig...

Då rullades en svart rullgardin ner för
mina ögon... Även om solen sken därute
såg jag bara svart sol som himmel...

Jag gick ner 10 kg på en kort tid... Kläderna
hängde på mig som trasor, fladdrande... Folk
sa glatt, så smal jag blivit, riktigt fin...

Min man var sjuk, sen många år, vi var hos
hans doktor, då sa doktorn till mig, att jag
såg så vit ut... Blodprov togs, hade jag inte
sett dig sa doktorn till mig, hade han trott
att jag var död, mina blodvärden var så låga
och med sådana skulle jag egentligen vara
död... Medicin skrevs ut...

Jag såg dig 2 år senare du guidade folk
i din stad, jag stannade till, när du gjorde
en paus sa jag hej, du sa känner vi varandra....

Då höll jag fram vykorten jag nyss skrivit
till vänner med den skrivna sidan uppåt
förde dem upp mot ditt ansikte rakt
under din näsa... Vi hade ju skrivit
till varandra då och då under de 5 åren...
Så du kände väl till min handstil...

Och jag sa, detta kändes som en knock out
i magen... Då svarade du efter att ha sett
på korten: Att detta kom som en glädjechock
i din mage som en jättesmäll...

Men aldrig har jag fått någon förklaring på varför
vår kontakt avbröts... Bara: Allt har ju sin tid...
Men med tillägget denna gången: -Har inte du
haft roligt... -Jovisst, sa jag, hela tiden det är
ju just därför jag saknar dig så... Men inget
svar gavs denna gången heller varför
jag åkt ut... Visst det finns en hake...
Vilken den är vet jag inte...

Du var lyckligt gift, jag likaså... Det som förenade
oss var skriveriet, orden, böcker, författare,
sång och musik och vår gemensamma vän
idolen över alla: C M Bellman!

Du som jag vi klagade bara på våra äkta hälfter
när de sa till oss... Måste det skrivas hela tiden...
Blir det aldrig klart...





.