går ut från rummet bakom
de blåglittrande draperierna.
till scenen där
vardagsskådespeleriet utspelar sig.
med den ovetande publiken
och de lika ovetande skådespelarna.
jag ler för om jag skulle gråta
håller inte manuset.
försäkrar de om att
jag mår bra för att undvika oron.

behåller masken även om
den nästan faller i tusen bitar.
för jag vågar inte säga
att mörkret ingår i min vardag.