Gryningen är den stund då strändernas vass gungar sakta i långa rofyllda dyningar. Det är då vinden stillnar och havet får en storögd blank blick, som sjunker djupt in i den blå himlen och i ett inre knappt skönjbart hav

Mellan det yttre storögt skådande och det inre, knappt skönjbara havet, går som drivna av en tärande längtan, en ström och en motström i en ständig rörelse, så att till slut det yttre och det inre möts knappt skönjbart i en enda storögd blå blick, som ser ut mot rymden; stjärnorna bleknar, det är då gryningen går över till dag