Ibland, när en bara finns där
och som minst väntar det,
får Mona en bekant,

en väninna hittar ett hjärta
som liksom hennes eget
går i väntans tider.

'Du har varit här'.
Skulle hon vilja viska i tystnaden
och tomheten efter.

Eftersom du förmår att fylla rummet,
utan dig blir det ett tomrum.
Du såväl tapetserar det, som möblerar det.

När du är här blir jaget helt.
Utan din närvaro uppstår
en sorts ekande tystnad.

Din doft, röst och varma närhet.
Den vilken skulle kunna få
en skyltdocka att vakna till liv.

Utan dig känns
till och med skogen,
som om dess träd befann sig i dvala.