virar tiden om handleden
dygn efter dygn
då jag vistas i spindelbens stärbhus
ser honom bläddra
bland korten
sorgligt fläckiga

spelar kort om själarna
jokern i rockärmen


jag andas svagt
som alltid beredd att springa

springa i de brantaste trapporna
och alltid är jag på väg hem

till vårt

står på förstubron och lyssnar
efter dina steg

innan allt fanns
hästarna i hagen och vi

då fanns inte heller strimman

nu skimrar hopp genom det gråa

ge inte upp hoppet
när du når en främmande strand
och ser
spillrorna nå okänt land

oroa dig inte

ser ditt ljus brinna nära trappan

hur ska du och jag kunna säga något om ensamhet
där inget finns att se
tusen dagar har gått sen du försvann på havet
men inte jag överger
våra minnen är så starka

bandet mellan då och nu
bildar en bro mellan våra hjärtan
där hopp och tro
blir den tråd
som spinner i människohjärtan
ett fågelbo

hör din röst varje dag där jag går
även människor omger mig

känner doften av hav och tång
känner den mellan skärvorna

doften möter oss
då vi går längs stranden

ge inte upp hoppet
tag min hand och säg:

- Kom nu går vi äntligen hem