Snöflingor faller

bäddar in de glömda landskapen

bäddar in även mig

bortglömd

rosen i ditt hår en strimma blod

parallella världar

gud som haver barnen

kär

låt

mig

finna

luckan

men luckan kommer

luckan går

den står nu endast halvöppen

och slår i vinden

som jaget

faster var en rymdraket utan henne skulle livet ha förblivit formlöst och neutralt men stundvis blev smärtan till ett solglittrande hav och doft av konvaljer

snöflingor faller

minns du ännu hettan

sommaren

32

när jag var du och läppar

glödde

vi är helt insnöade nu

och nakna

* * *

*

Som liten skulle man be barnens bön vid läggdags och där fanns ett ord jag aldrig riktigt förstod trots mammas förklaringar – Det var det lilla ordet ”lycka” och jag föreställde mig lyckan som luckan framför eldstaden i plåtugnen i mitt rum på landet. *