är det verkligheten som står i sin trädgård fast rotad
tatuerad. onåbar i sitt midjebälte av zodiakens stjärnor


är det ett utanförskap den djupaste misströstan
ett trots gränsande till ursinne
och en romantisk dödslängtan att skära sig
just där pulsådern
i sprittande livslust längtar efter att i ett våldsamt skyfall
få rinna bort

och vattna den sterila jorden så den blommar
i blodets färg



allt medan lönnens blad rodnar klädsamt
och maskrosen slungat sin sista fallskärm

mot vinters frusna ansikte