Går ut i denna mörka morgon i oktober
för att hämta tidningen.
Luften känns ljummen som vore det
sommar.
Himlen är svart, men full små prickar som gnistrar och lyser.
Jag tänker att om jag inte visste att det är
planeter och stjärnor i en oändlig mängd,
oändligt långt från vår jord,
så skulle jag tro att det är små hål i svart sammet
och där genom de små hålen slinker det ut lite himlaljus på oss.
Men jag vet ju vad det är
och jag undrar om inte det är mer fantastisk än om det vore svart sammet.
Jag ser en stjärna som inte liknar de andra ljusglimtarna däruppe, ett flygplan som är på väg, kanske till närmsta flygplats, eller till något sydligt land.

Jag känner att jag skulle vilja flyga iväg någonstans, trots att den största "viljebiten" i mig inte vill flyga mer, pga jag vill vara rädd om vår värld.

Åter till det oändliga, prickiga, sammetstaket;
jag känner mig hoppfull i denna tidiga morgon.
Jag ser en liten prick, bland ett oräkneligt antal av andra prickar, den lilla pricken är människors verk.

Jag tänker att universum är oändligt mycket större, vackrare och visare än vi kan räkna ut.
Vi finns här, vi förstör, vi river ner, vi bygger upp.

Jag vet nånstans djupt inom mig att vi kan känna oss trygga trots allt.

Vi är i och av något större än vi förstår.

Det här är vår lilla stund på den här planeten.