Den kyssande tystnaden var det enda som fick två munnar att tystna och tungor att sluta slåss. I stället blir det ett tung-fäktande som säger mer än ord. Längtans trånande uppfyllde det som saknades i dialogen som urartade i grälet i glashusets övervåning. 
Där speglar sprack, av ilska och fönster av tonlägen från gömd ilska och ledsamhet. 
Den tryck-kokande andan som till sist både imploderade och exploderade. 
Ut välde den perfekta stormen. 
Hon slog honom på kinden, men han fångade upp handen innan den drogs tillbaks. 
Han drog henne till sig. Tittade in i hennes ögon. Viskade vänligt men bestämt när han kysste hennes hals. 
”Jag älskar Dig trots-Förlåt oss!”
De vaknade bland glasskärvor som de gemensamt plockade upp. Och sopade rent allt av gårdagen och alla andra dagar sedan deras tids alpha. 
Numera kan deras munnar tryggt tala om vad som vindar blåst upp i deras gemensamma segel. 
Numera möts deras tungor för lekande lockande läkande kär lek. Kärlek när den är som bäst. Ger och ger och ger. Gör livet till en fest. Kärlek när den är som bäst får, och får och får. Ömsesidig kärlek rår. Ömsesidig kärlek råder. 
Munnars och tungors möten. Intill liv, lusta och bultande sköten.... 

KB