I närheten av döden
härskar märkliga tempusformer,
i olika grad sammanvävda
då-nu-sedan
och andra, obestämbara flöden
där de älskade vimlar in och ut
genom medvetandets sorgegårdar,
och i själva döden stannar flödena upp
i en enda samtidighet,
som vid händelsehorisontens slutgiltighet
på randen till Kosmos svarta hål

och Anna håller fortfarande Grip
i grimskaftet
när han ligger död bakom stallet
efter veterinärens bultning
och avblodning

”Du kan släppa nu, Anna”