Döden
är lika naturlig
som en katt som vänder sig
ett par varv
och rullar ihop sig
i en lenpälsad rulle,
suckar en gång
och sover
vid husses fotända

och bakom morgonsolen minns jag
levande och döda:
Sune, Kjellström, Dellaree, Runell, Judy

och gläds åt dikter
som ännu kristalliseras
ur knappt märkbara atmosfärer,
som The Feeling Of Remembering,

när barnbarnens röster klingar
som kristallglas och vindspel
ur bottenvåningens genomsprungna rum;
vindlar
genom en okänd förmiddag
i någonstansets överväldigande obestämbarhet,
i mötet mellan förebåd och reminiscens;
tillvarons komplementära tillstånd
långt ut i alltings framkant,
där Intet maskerar sig i Någots förföriska stass