Livet är en ockupationsmakt
som hunsar

Orden är vimlande speglar

Fotspåren i snön
leder in mot staden

Någon har passerat:
Det har skett

Sålunda vrider sig
omständigheterna
ur all observans

Nuets efterklang
genom kroppen;
tunna skikt av stål i kittlande svängning

Alla övertygelser
elastiska höljen
över dagarnas tvekan

I doften
ur en liten burk Vicks VapoRub
från 1970-talets Dallas
stiger framlidna exhustrun
som ett hologram
ur en hart när förlorad dimension,
ur det Hades Odysseus besökte
mellan horisonterna,
och förflyktigas
som i kalla dunster och dimmor
när jag inte längre förmår
hålla minnesbilderna uppe

Fotspåren i snön söker sig vindlande bort
förbi ICAs rätvinkliga låda

Blodtrycken stiger
och sjunker
som havens svall
mot mörka stränder

Arméerna strider
och sjunger;
går i vålnaders vall;
soldaterna dör en i sänder

men när dagen sjunker
i jordskuggans mörker
stiger oväntad lille pojken
i Johannes 6:1-15 fram
med sina kornbröd fem
och fiskar två
i prästen Camilla Lifs
strålande textanalys
som skär genom godtro och ateism,
tills både ateism och godtro
reduceras
till betydelselösa förhållningssätt
i P1:s helgsmål

och det dröjer bara några timmar
innan Teodor Currentzis
stiger fram
på scenen i Perm
i Mozarts Rekviem,
och översköljd
i stunden
förstår jag
att man kan tjusas
av liturgi
och heligt mummel;
av sakrament
och trosbekännelsers trygga tvång
i höga fönsters fallande ljus

I snön ringlar fotspåren
in mot stadens avlägsna ljus

Att dirigera Tjajkovskijs Sjätte Symfoni
är att driva en stor hjord
över kullarna
- att samla alla tankar -
och instuderingen förutsätter
att dirigenten lämnar allt han hört,
och återvänder till källan,
till noterna,
som domaren i Rätten ska glömma
tidningarna och nyhetssändningarna
och lyssna enbart till det som sägs
där och då

- och blir man inte rädd
i sats 1;
rycker man inte till
på det där stället,
så är man inte på plats;
inte i rum, inte i tid

Fotspåren i snön
snöar sakta över;
blir otydliga och äldre,
in mot staden