"Det kommer alltid, alltid en vår."
Jag minns en gång, det är många år sedan,
jag var på biblioteket i den lilla staden.
Det var vinter, eller höst, jag minns inte vilket,
men jag minns att jag inte var glad. Mörkret gör
mig inte gott och det hade kanske varit en jobbig
dag på jobbet också. Jag stod där och letade bland böckerna, lite planlöst. Det var en speciell bok jag letade efter, men jag mindes varken författarens namn eller titeln på boken. Då drog jag ut en bok på måfå, slog upp den och läste dessa rader: "Det kommer alltid, alltid en vår". Jag blev förundrad och tacksam. Som om någon såg att jag inte mådde så bra och som ville hjälpa mig.
(Det var en helt annan bok jag letade efter, den tog jag reda på mera om och lånade den senare, den var inget för mig, minns jag.)
Jag bläddrade lite till i boken, då föll mina ögon på en berättelse från min barndomsby om människor som jag kände! Kärleksfullt och ömsint berättat.
Jag visste inte så mycket om dessa människor innan, nu fick jag helt oväntat reda på lite om dem. Det kändes så fint.

En annan gång, på samma bibliotek, hände något liknande. Jag och min sambo hade varit på Kreta och där hade reseleledaren berättat så levande om en författare och om en av hans böcker.
Den boken hade blivit skriven på Kreta. Författaren kallades av reseleledaren för levnadskonstnär. Jag tyckte det lät så spännande och jag ville jättegärna låna och läsa boken. Men vad hette nu boken? Vad hette nu författaren? Jag kunde inte komma på det. Jag tänkte och tänkte. Till sist sträckte jag ut handen och tog helt på måfå en bok.
Tro det eller ej, det var den boken!

Vem var det som ville mig så väl?

(Boken heter Zorba.)