Ringduvans rop
i kvällens sus därute
och Erich Fromms ord
ur bokstävernas ordning
över bokens sidor framför mig
är nödvändiga i världens utbredning
genom tid och rum
när junisolen stiger ner
i midnattsbågens Norrland
och drar sitt nordliga släpljus
över torra hyggen

Kroppens ointresserade kunskap
svalkar
som vindkast
genom stora skogar;
som tonlös vetskap,
uråldrig som världens minne,
bortom Mayas slöja
av dagliga upphakanden
på detaljer i förbiflimret

Den anonyma kraften
i celler, lufttryck
och grundämnenas vandring
ger lättnad och skräck
som fäster vid denna aning
om det pågående väldiga
bortom det styckevis uppfattade

Evolutionens briljanta likgiltighet
skrämmer och tröstar