Tömda på innehåll
bär ansiktena sina tomheter
som plakat
utan budskap;
kalla könsmognader
i tunnelbanor
och kontorslandskap,
kroppar stadda i stelhet,
omslutna
av gulnande hudkostymer

Hades hantlangare
glider upp sidledes
som tågrånare
på apokalypsens springare,
slänger sig över,
tar kommandot,
släpper värken loss
i tandkött och leder
i slutet på etthundra skidrundor,
och inte ens vackra tankar
hjälper
när tillgodohavandet hos Kronos
ifrågasätts

Ute i hästhagen flyttar Anna dynga

Vid ytterdörren tjuter katten

Jag vet att jag bör dammsuga,
och jag ska

Tömda på innehåll
(kanske aldrig fyllda)
hålls ansikten upp;
tomma speglar i rymden

Kaffet leder kaffedrinkaren
i en optimistisk häxcirkel

Jag är på flykt
från månget

I am a warrior
against much unnecessary

Jag är flykting och krigare,
men bortom migränflimret
talar avlägsna sms-slingor
om ett pågående liv

I bakhuvudet
en javanesisk gamelanensemble
som det tunna aprilregnet bygger in
i ett stillsamt dis

Högt över landen
blixtrar unga män
från horisont till horisont
i dånande rör av stål och komposit
med hemmabas Vidsel

Tomma ansikten
bakom kabinernas solreflexer;
tomma ögon
blinda
över cumulus och cumulonimbus

Under molnbasen städerna
med gatunäten bleka
av tomögda ansikten,
reflexmässigt höjda
i en avsiktslöshet de delar
med evolutionens tomma kraft

Ansikte mot ansikte
klingar tystnaderna svarta
i ljusets vita hav
av ständigt och av jämt

De obrända
ligger i jorden
med grus i ögonens vitor

De brända förtärs
i alla våra andetag;
fälls ut i urin och svett
och Ginsbergs Kaddish*;
allas röster brusande
i vår andhämtning
som Korpens fors
och Gunnarsbyskogens
meter i sekunden

Tranor
och Saarikoskis och Berners** onda svanor
lika säkra som krig
och Lemkins folkmord***;
alldeles i enlighet
med evolutionens ordning,
och utan annan anledning

I dagen står redskapen på lut
i skumma lador
och nybyggda garage

Tiden talar i tingen
som nätterna blommar i drömmar

”Kill your darlings” sa Folke,
men jag låter dem sjunga
i diktens dregel,
i myrsamhällenas mörka myller
och mycelens tunna tunnlar
genom hummande humus,
i gnisslet av kött
i storstädernas gatukretsar,
där ansikten blommar ut
som bakterieodlingar
på petriskålarnas agarplattor,
som medvetslösa tvångshandlingar
i lustans krumma katalysatorer

Flödet av kroppar
är en brummande bordun
genom tidens fall

Tillvaron
är ett Niagara
av glansiga inälvor
och pysande hudkostymer

*Allen Ginsberg (1926 - 97): Kaddish (1961)
**Pentti Saarikoski (1937 – 83) Mia Berner (1923 – 2009)
***Raphaël Lemkin (1900 – 1959): Axis Rule in Occupied Europe (1944)