Isotalon Antti

ja Rannanjärvi tappelivat

keskenään”

Mara tvingade mig sjunga med

tvingade mig dricka

litervis billigt

fruktvin

och

när jag var mogen

bröt han loss ett av de böjda benen

på min antika karmstol

och började slå

och slå

slå

slå

slå

tills jag inte längre kände

slagen

jag ror ut till

det yttre havsbandet och

förtöjer båten vid den

kala kobben

det är

högsommar och helt

vindstilla

jag

klär av mig t-skjortan

och avklippta

jeans

några tärnor kretsar

kring något

därute

solvärmen

mot min nakna hud

tankar minnen

kommer

och går

celldörrarna stängs

från övre planet i gallerian hörs

högljudda svordomar

och tillmälen

Vitun apinat perkele vitun

äidinnussijat”

ljuden

när något hårt slår mot

något mjukt

pågår

en stund sedan

de dova dunsarna av en kropp

som faller nerför den

branta trappan

av stål

-

ända till bottenplanet

och allting

blir

den oändligt dödande

tystnaden

Slut

jag går ner

längs den höstliga skogsstigen

mot

radhusen nedanom den

lövskogbeklädda

sluttningen

några

småflickor jagar den

strävhåriga

taxen

lanskapen förändras som

de alltid gör

när man

går

vidare