Kära, det är inte det att ni växer ifrån mig.
För det är naturligt och livets gång...
Och visst, det är en slags sorg att inse att man
inte är den viktigaste personen i era liv längre...
Men så är ju livet en gång för alla.
Jag inser det och accepterar det.
Livet kommer att gå vidare utan mig.
För er och som det gjorde för mig en gång...
Men vetskapen om att inte finnas, där och då
livet sätter krokben för er - det gör ont.
För det kommer livet att göra.
Ingen kommer undan.
Jag antar att det ligger i varje moders natur
en önskan om att jämna vägen för sina barn.
Man vill fortsätta att sätta plåster på skrubbsår,
både mentala och kroppsliga.
Och Gud ska veta att jag verkligen har försökt.
Lappat och lagat - efter bästa förstånd...
Stundtals, jodå, jag vet, har jag nog varit
lite plågsam i mina försök att ställa till rätta....
Kärlek kan ta sådana märkliga vägar...
Jag ber inte om ursäkt för det!
Min kropp försvinner en dag...
Jo, jag vet. Det smärtar förfärligt att tänka på det..
Men jag lovar att aldrig lämna er.
Jag kommer tillbaka!
Som en fjäril en vacker sommardag!
Eller kanske som en koltrast!
Det kanske är jag som är daggmasken
på asfaltsvägen en regnig dag?
Kanske är det mina ord som finns i en sång?
En molntuss på himlen?
Jag vet inte riktigt säkert hur eller i vilken
gestalt jag tar form...
Men håll utkik, mina kära!
Jag lämnar er aldrig.