Redan när jag gör det
känns det som länge sedan

På skidturen,
i snögloppet över träsket,
ser jag mig själv
hukande mot vinden
för åratal sedan,
från en odefinierad tillbakablick
i en ännu ej utspelad
framtid,
som en förbiflimrande sekvens
i en grynig journalfilm
eller som en figur
i en olja
på en läkarmottagning

En passage
i ett barnbarns berättelse

Verkligast
är det som ännu ej skett,
det som fortfarande är i färd med
tillblivelse,
för det som sker är redan
historia

Så obeständigt
är det förevarande
att det utspelas i minnets bleka ljus
i samma ögonblick som det nagelfars
av nuets drömska skärskådande,
i falnande överenstämmelse
och långsamt skevande äkthet

“Jag har levat”
tänker jag redan i livet,
men förstår inte
från vilken belägenhet
jag tänker detta:
Från buddisternas mellanlivsbardo,
eller ur dödens tillbakadragna
evigheter
i den stjärnströdda andedräkten
över icke-existensens
indragna klor?

Så omutlig
är det närvarandes framtid
som förflutet

Det förgångna vilar
i det förevarande

Det är redan här