Idag år 1957 föddes
Klas Anders.
Han fick inte leva
mer än fyra dagar.
Min bror, vår bror.

Mor sa att hon
aldrig fick se honom:
"De tog honom och
sprang iväg med honom."

Han blev nöddöpt,
Klas var ett kort, bra namn
och farfar hette Anders,
så fick det bli.

Mor kom hem,
olycklig och sorgsen,

sen blev hon lite bättre.

Då kom en räkning med posten:
"En liten vit kista"
Mors ansikte blev
ledset och instängt igen.

Mor orkade inte ta hem
barnet och ordna begravningen
i kyrkan i byn.

Det brukades på den tiden att
barnet, när det inte fanns möjlighet att få det begravt på hemorten, fick begravas
tillsammans med någon
annan.

(Jag har gått och letat
på kyrkogården i Kristianstad, jag
har läst på årtalen på gravstenarna, de som det står 1957 på har jag stannat till vid en stund.
Kanske var det just här en liten vit kista sänktes ner en gång, utan att någon gråtande familj fanns med?)

Jag försökte trösta mor:
"Du har ju oss mor,
du har Per och mig."

"Det är ju inte detsamma."
sa mor.

Det förstod jag ju att det inte
var detsamma.

Men mitt hjärta krympte.
Var vi inte viktiga?

Mor fick inte se honom?
Tänk om han lever?
Tänk om någon på sjukhuset
såg det där vackra barnet
och tänkte att det tar jag hand om.

Det har hänt att jag tyckt att jag har mött honom.

Klas Anders, jag tänker på dig idag.

Två år efteråt fick vi en syster.
Det är en annan historia.