När kroppen sätter sig
till motvärn

ställer sig
på tvären

visar sig
från sin sämsta sida

vill jag försvinna
i en av Murakamis dubbelmetaforer;
färjas över den underjordiska floden
av färjkarlen utan ansikte

eller varför inte
äntra Hodells djurgårdsfärja
över floden Styx
under det svartblanka fladdret
av Dödens kråkor – kraa! kraa!

(såvida maxidosen paracetamol
och det överblivna postopmorfinet
inte kan bjuda ett alternativ)

...men längtan efter hädangång
kräver ändå bara lite tålamod...

(Det är det naivt envisa kravet på ständigt välbehag
som kräver omedelbar avgång)